Storslaget mottagande för ungkarlarna

Pelle Lindblom, NSD, skriver så här under rubriken:

Fantastisk teater om okyssta män

TEATER

Man ska ju vara två
Manus Erik Norberg
Regi: Anna Azcarate
I Rollerna: Therese Lindberg, Karin Paulin Ek, Urban Hedin och Mikael Odhag
Norrbottensteatern, Luleå

Utanträsk, förlorad i tjock snörök. Bussen går två gånger om dagen, men ingen åker. Utanträsk med en camping bortom centrum. Utanträsk ligger bortom. Allt här ligger bortom.

Utanför byn verkar det som om det också fanns ett Träsket Kärlekslös. Här bor nämligen de ensamma ungkarlarna. De vi hört berättas om, de okyssta, oskulderna, de som kanske aldrig fått uppleva ens en smula av sann kärlek, den mellan man och kvinna i heterosexuell glesbygd. Deras tafatthet och längtan är ett sorgligt kapitel i historien, som en kvarleva av en svunnen tid. Eller kanske är det tvärt om – som ett tecken i tiden.

I Norrbottensteaterns senaste pjäs Man ska ju vara två har Erik Norberg skrivit manus som egentligen grundar sig på en forskningsrapport gjord av socialantropologen Lissa Nordin. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd är underrubriken för avhandlingen.

Det handlar alltså om en slags vetenskapsteater som faktiskt ska visa sig innehålla alla de goda komponenter man kan önska sig av en föreställning.

Socialantropologen kliver alltså av bussen i detta Utanträsk för att intervjua män om kärleksrelationer. Det vi får följa är männens berättelser och forskaren Lissas reflektioner. I förstone låter det kanske inte så upphetsande, men det här är faktiskt det bästa jag sett på scen på mycket länge.

För det första är det mycket fantasirikt och eggande i gestaltningen. Allt är imponerande, helgjutet och humoristiskt. Regin lyser av kvalité och lekfullhet. Dessutom visar Karin Paulin Ek på oerhörd komisk talang med en fenomenal tajming i replikerna. Samtidigt är det oerhört befriande att äntligen se Mikael Odhag blomma ut och göra sådana härliga och rediga rolltolkningar. Aldrig förlorar han sig i att spexa bort de tafatta männen. Inte en sekund förlorar han respekten för deras inre. Och just härför kan vi både skratta och förtvivla tillsammans med dem. Allt vågat, allt vunnet.

För det andra är det här mycket tankeväckande och visar verkligen på hur teatern kan användas för att ge nya dimensioner åt en gammal debatt – denna gång om manlig ensamhet och längtan. Någonting sprunget ur verkliga livet.

Här finns så oerhört mycket att reflektera och fundera över, exempelvis myten om att det skulle vara ett sådant kvinnounderskott i glesbygden. Könsfördelningen är ganska lika, visar det sig. Och därför kan man ju undra varför just männen skulle vara så ensamma och förtvivlade i sina jordhålor. Det borde ju följaktligen finnas ungefär lika många ensamma kvinnor i samma båt, men ingen framträdande offentlig bild av den ensamma och kärlekstörstande kvinnan.

Däremot växer alltså myten om de ensamma männen. Och om jag inte missförstått socialantropologen helt så menar hon att just denna stereotyp blivit en del av själva problemet, att den stela bilden på något underligt sätt är med och skapar identitet av ensamhet. Orden, skvallret och myterna liksom besvärjer verkligheten.

När jag ser pjäsen tänker jag att det här var någonting nytt, och de som pratar genus tills rödvinet rinner ur öronen har verkligen missat någonting.

Det pratas om att de här ensamma männen har problem med att skapa sin manlighet eftersom de ingen har att pröva den mot. Att de saknar kärlekskompetens. Tänk vilket fult ord förresten. Kärlekskompetens. Att det skulle krävas ett slags karriärtänkande i relationer också.

Så när pjäsens Björn vädjar till forskaren att bara för en natt få ligga nära så avvisar hon abrupt.

– Nej jag vill absolut inte kramas med dig!

Det finns en råhet här i avvisandet, riktat mot männen. Sedd som en ledsen hund är han. Han spelar inte spelet som förväntas av honom.

Men vänd på steken, tänker jag. Sätt en vädjande Stina där i stället framför en manlig forskare (typ Indiana Jones). Bilden blir en helt annan. Till hennes önskan om ömhet blir hans svar förmodligen ett annat.

– Kom så ska jag värma dig!

Den frigjorda kvinnan har sannerligen problem med sina schabloner, tänker jag. Fortfarande i ankstadiet. Så beskrivs kvinnan också av männen i pjäsen. Som talibanfeminister. Männen i denna tolkning är de objektifierade. Inte kvinnan.

Till slut åker männen till Ryssland på jakt efter en annan myt, den om en annan sorts kvinna, en lidelsefull och innerlig varelse som inte ska förnedra honom. Men gudalika Irina kom aldrig, i stället blev det kärlek för pengar. Så blev mannen föraktad och nerskitad än en gång.

– Aldrig mer sex med en kvinna som inte tycker om mig, som en av männen säger efteråt.

Och om han mot all förmodan har en svensk tjej så kör hon hans bil och lever på hans pengar. Han jobbar arslet av sig i skogen för att ha råd med henne och barnen, medan hon är otrogen med en annan. Kvinnan har makten, inte männen.

Bitterhet eller sanning, kan man fråga sig. Men pjäsen bjuder en annan bild än den gängse, framförd på ett sånt roligt men ändå innerligt sätt att man önskar att det här dramat spelades i varenda bygdegård, i vartenda garage, i vartenda hönshus, i varenda vrå av hela detta vårt avlånga och trängtande Norrland.

Om så bara för att få en annan diskussion om man och kvinna, förtryckare och förtryckt, feminister och talibaner.

Av Pelle Lindblom

—

I NK (Norrbottenskuriren) skriver Marianne Söderberg:

En skrattspegel om kärlekslängtan och ensamhet

Det naturliga är ju att man ska vara två.

Den åsikten mötte forskaren Lissa Nordin ofta under de två år hon bedrev fältstudier bland ensamstående medelålders män i Västerbottens inland. Hennes många samtal blev en del av avhandlingen Man ska ju vara två, som hon 2007 doktorerade med på Stockholms universitet.

Avhandlingen blev en uppmärksammad bok med samma titel och nu har Norrbottensteatern låtit dramatikern Erik Norberg skriva ett teatermanus, byggt på Lissa Nordins i det närmaste litterära reportage från vad hon för enkelhetens skull kallar ”Utanträsk”.

Det är ett smått genialt grepp av en länsteater i Norrbotten. För Lissa Nordins bok är inte bara välskriven, utan också fruktansvärt intressant. Inte minst för oss som lever i norr och som till och från upplever känslan av att valet av bostadsort måste försvaras. Trots sin avhandlingsform är boken en bladvändare i det att den sätter ljuset på en massa föreställningar om det förment ”norrländska”. I grunden handlar den om kärlekslängtan, tankar om tvåsamhet och konstruktioner av heterosexuell manlighet. För att komma dit för Lissa Nordin intressanta samtal om föreställningarna om Norrland, om våra bilder av manlighet och kvinnlighet, om platsens betydelse, glesbygden och bilden av den romantiska kärleken, bara för att nämna något.

På vägen tar hon kål på många myter. Den ”kvinnobrist” som alla talar om existerar till exempel inte alls, kan bara påvisas som ett litet underskott när det gäller yngre kvinnor. Norrlänningen som naturälskare kan också enligt Lissa Nordin ifrågasättas.

I Norrbottensteaterns uppsättning ställs forskaren själv på scenen med namn och allt. Som en nutidens kolonialist iförd tropikhjälm tar Lissa Nordin – fint spelad av Therese Lindberg – bussen till Utanträsk. Där möter hon Björn, Jonny, Olle, Bengt-Åke och de andra männen som blir hennes återkommande samtalspartners över köksbord, på danser, på resor till Ryssland.

Forskaren blir ”kvinnan som kunde tala med män”- inte helt okomplicerat – och får ta del av många djupt kända tankar och drömmar. Mikael Odhag gestaltar alla dessa män, gör dem osäkra, längtansfulla, tuffa, skrävlande, roliga, nedstämda. Som sjunger han en sång i olika tonarter kring en mycket sorglig ensamhet.

En ensamhet som aldrig kan fyllas av något annat än romantisk kärlek. Vänskap är för fruntimmer och singel är man bara i Stockholm. Här ”lev man själv” och det är någonting helt annat.

Fyra skådespelare och musiker på scenen hela tiden, alla iklädda svarta byxor och vita skjortor, ingen rekvisita förutom några instrument. Karin Paulin förvandlar sig till olika kvinnor – bland annat ett stressat kommunalråd som med emfas framhåller att dessa inlandets män utgör viktiga hinder för den regionala utvecklingen – sjunger, deltar hela tiden stilla med sitt uppmärksamma varande. Liksom också musikern Urban Hedin i föreställningen som regisserats lyhört av Anna Azcárate, medan Åke Candell skapat en inbjudande form som scenograf. I det sammanhanget måste också Peter Sandins ljusdesign nämnas och berömmas – scenisk poesi i all enkelhet.

Som dramatiker lyckas Erik Norberg skapa levande teater av doktorsavhandlingen. Men en sak är jag däremot väldigt osäker på. Lissa Nordins bok fungerar som en plats för tankar om plats, sexualitet, könsroller och mänskligt varande. Olle, Bengt-Åke, Björn och de andra blir där människor som delar med sig av sina erfarenheter och boken igenom för jag ett samtal med dem och deras åsikter. Väl sittande i teatersalongen hör jag publiken gapskratta och blir osäker på vad de skrattar åt – åt sig själva och sina föreställningar eller åt männen på scenen?

Det är en väsensstor skillnad. Med bokens komplexitet i färskt minne saknar jag förmågan att bedöma hur väl pjäsen lyckas åskådliggöra att föreställningen om dessa män som inte ens platsar i ”kärlekens korplagsserie” utgör en viktig motbild till ”normaliteten”, det vill säga till dem som lyckats så väl i kärleksspelet att de får spela i elitserien. Att berättelsen blir den skrattspegel den i själva verket är, att den handlar lika mycket om oss alla och våra föreställningar som om dessa män.

För allas skull hoppas jag det.

Marianne Söderberg

—

Pelle Lindblom har även gett föreställningen fem poäng av fem möjliga i teaternättidningen nummer.se

Recensionen är delvis densamma som i NSD. Han skriver:

Socialantropologen kliver av bussen i Utanträsk för att intervjua män om kärlek. Pelle Lindblom önskar att Norrbottensteaterns föreställning Man ska ju vara två spelades överallt i detta trängtande Singel-Sverige.

Utanträsk, förlorad i tjock snörök. Bortom allt. Och bortom byn ett träsk av kärlekslöshet. Här bor de ensamma ungkarlarna, de okyssta.
Pjäsen grundar sig egentligen på Lissa Nordins socialantropologiska avhandling Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Det låter kanske inte så upphetsande, men pjäsen visar sig faktiskt innehålla allt det goda man kan önska sig.

Socialantropologen kliver av bussen i detta Utanträsk för att intervjua män om kärlek. Gestaltningen är fantasirik, eggande och humoristisk. Regin lyser av kvalitet och lekfullhet, och skådespelarna har fenomenal komisk tajming. Särskilt befriande är att se Mikael Odhag göra sådana rediga rolltolkningar. Aldrig förlorar han sig i att spexa bort de tafatta männen. Inte en sekund tappar han respekten för deras inre. Och härför både skrattar och förtvivlar vi. Allt vågat, allt vunnet.

Dessutom mycket inspirerande när teatern ger nytt liv åt en gammal debatt. Teser tar form: myten besvärjer verkligheten och skapar själva ensamheten. Kvinnan har den egentliga makten. Männen är objekt, kvinnan taliban … Pjäsens Björn fixar i varje fall inte kärlekskompetensen i sin ömhetsvädjan. Forskaren avvisar abrupt: ”Nej jag vill absolut inte kramas med dig!”. Sedd som en ledsen hund är han.
Till slut åker gubbarna till Ryssland på jakt efter myten om den lidelsefulla kvinnan, hon som inte ska förnedra dem. Men gudalika Irina kommer aldrig. Istället blir det kärlek för pengar. ”Aldrig mer sex med en kvinna som inte tycker om mig”, säger han som om han blivit nersmutsad än en gång. Och har han en svensk tjej så lever hon på hans pengar. Han jobbar arslet av sig i skogen, medan hon är otrogen med en annan.

Bitterhet eller sanning? Pjäsen bjuder hur som helst på en motbild framförd med sådan innerlighet att man önskar att den spelades i varenda bygdegård, i vartenda garage i detta trängtande Singel-Sverige … om så bara för att få en annan diskussion om längtan och kärlek, man och kvinna, feminist och taliban.

—

Samme Pelle Lindblom (NSD) skrev några dagar senare (4 mars 2009) en krönika med anknytning till pjäsen:

Kärlek och sex en mänsklig rättighet

När jag såg Man ska ju vara två på Norrbottensteatern i helgen hände det att jag mitt i skrattet kände stark oro. Detta Utanträsk som allting utspelades sig i blev som en blöt filt av ett slags omvänt könsförtryck.

Män utan de rätta koderna. Män utan kärlekskompetens. Män som inte riktigt vet hur man ska möta en kvinna.

Här fightas förstås schablonerna med verkligheten som alltid. Ensamhet kan ju faktiskt vara självvald och oproblematisk. Men för många är den en stor livsbrist.

Att hitta kärleken är inte så jävla lätt. Ett spel ska spelas. En lek ska lekas. Man ska begripa en drös diffusa koder för att nå fram. Inte för het, inte för sval. Jag brukar ibland tänka på hur hopplöst det kan vara bara att hitta nya vänner. Hur lätt är det inte att fastna och cementera sin krets. Gå på en fest med nya människor och var glad om någon skulle råka komma fram och hälsa på dig, ta dig i hand och fråga:

– Vem är du?

Ren artighet är ju på utdöende nu när vi slaktar ceremonier och traditioner i förakt för det gamla. Kvar får vi ingenting, ingen som frågar vem du är eller var du kommer ifrån.

Min gamle vapendragare Kaselnikov och jag befann oss en tid i Utanträsk som ungkarlar. Det var ingen fröjd, kanske inte så mycket beroende på att vi var ensamma och kåta. Värre var det nog med bilden av oss själva som lutade åt alla håll. En man ska vara en förförare. En man ska erövra världen, och var det ingen som ville ha oss just då så förlorade vi på något underligt sätt värde. Så kände i alla fall jag, att det fanns en ofullkomlighet som lurade. Man kunde trösta sig med one-night-stands för att höja självkänslan några pinnhål. Men känslan av ofullkomlighet kom snart tillbaka.

Nu hade vi båda tur och hittade våra prinsessor. Kanske för att vi tidvis lyckades besegra ofullkomligheten. Så vi slapp gifta oss med oss själva där djupt inne i Utanträsk…

Teaterföreställningen rörde ändå upp de där gamla känslorna. Men det som samtidigt slog mig var hur de ensamstående kvinnorna runt om mig inte alls verkade brottas med samma problematik. Det kan förstås finnas en ömhetslängtan och en kåthet även hos en ensam kvinna. Men det verkade inte påverka identiteten på samma sätt. Bilden av en ensam kvinna är fullvärdig. Jag pratar förstås även här om schablonerna, de bilder vi konstruerar av vad som är giltigt. Som att vi kan tycka det vore konstigt om någon helt och hållet saknade telefon. Det skulle i vart fall ses som en avvikelse. Men den ensamma kvinnan verkar inte vara någon sådan.

Andra vetskaper bekräftar slutsatsen, exempelvis den att män ofta har uppenbara svårigheter att bryta sig igenom en skilsmässa utan att halvt duka under. Och då tror jag inte alls att det är någon längtan eller sorg efter den gamla partnern som spökar, utan vilsenheten i identiteten då man inte längre får vara hingst i sitt stall.

Kärlek, ömhet och sex borde vara en mänsklig rättighet.

Om jag stirrade i naveln och kom fram till att jag saknade allt detta skulle jag förmodligen vara ganska obrydd över hur lönekontot såg ut eller hur pensionspoängen utvecklades. I Maslows behovstrappa borde kärleken och intimiteten kanske flyttas till andra trappsteget, redan efter knäckebrödet.

I detta av ensamhet plågade Singel-Sverige borde vi prata mer om allas liv och vår längtan…eller hur man åtminstone ska göra bilden av ensamhet mer jämställd. Fler i Utanträsk borde få chansen.

Av Pelle Lindblom