Om tillkomsten av Man ska ju vara två


Eftersom många har frågat mig ger jag här en sammanfattning om hur det gick till när Man ska ju vara två blev teater. Idén till pjäsen fick jag i april 2007 när läste en artikel i DN om Lissas avhandling varpå jag genast kastade mig över boken. Jag blev helt fascinerad, både av hennes intervjuer och vad männen sa, men också över alla de blinda fläckar jag själv insåg att jag hade kring romantiska ideal och kärlekens normer. Det här var utmärkt stoff, tänkte jag.

Jag stämde träff med Lissa och lade fram ett förslag om hur jag skulle vilja dramatisera boken för scenen. Lissa blev nog lite förvånad, men ställde genast upp på idén.

Jag tog upp saken med Mikael Odhag, skådespelare på Norrbottensteatern, som började förankra idén där, men eftersom den dåvarande chefen Erik Kiviniemi skulle sluta ville han inte fatta produktionsbeslut utan överlät det till den tillträdande chefen Karin Enberg.

När jag träffade Karin i januari 2008 och presenterade förslaget för henne nappade hon direkt. Hon kände till avhandlingen och hade haft egna idéer om att använda delar ur den i en föreställning, men tände nu på idén att göra det till en helt egen pjäs. Det gick alltså ovanligt lätt att sälja in idén, kan man säga.
Min ursprungliga idé var att pjäsen skulle framföras av två skådespelare, en man och en kvinna (eftersom man ska ju vara två) som gör alla roller, men teatern satsade ännu mera, så det blev fyra, vilket jag uppskattar enormt mycket.
Jag började skriva manus hösten 2008. För att vaska fram de dialoger som till slut blev pjäsen valde jag att först göra om hela boken till dialog och berättelser. Jag skrev alltså ut varenda intervju med de många männen innan jag sorterade ut fyra, inbördes helt olika, huvudkaraktärer som fick låna ord av andra män i boken med likartade tankegångar.

Deras dialoger står i skarp språklig kontrast till de akademiska partier där Lissa klokt analyserar vad de säger, vilket innebar att jag också ville föra in sådana partier, där ”Forskarna” kommenterar ord och handlingar på utpräglad ”akademiska”.

Efter första läsningen med ensemblen och regissören Anna Azcarate i november 2008 insåg jag att forskarpartierna måste stramas upp för att inte ställa sig i vägen för intervjuerna, och bestämde mig för att skriva om dem – på vers. Man kan se dessa stycken ungefär som kören i en grekisk tragedi, en röst som känner till det obevekliga och ödebestämda slutet för dessa ensamma ungkarlar.

Efter repetitionsstarten i januari 2009 har Anna Azcarate tagit in ett antal textpartier från boken som inte jag hade med i manus. T ex förtydligar hon med repliker hur karaktärerna ser ut och hur de bor, vilket är nödvändigt eftersom regilösningen, med skådespelarna i neutrala vita skjortor och svarta byxor inte ger oss några sådana bilder.

Av samtal med Anna under repetitionerna har jag förstått att just forskarnas partier har varit det svåraste att hitta rätt scenisk form för. Vi vill ju inte att de ska framstå som överlägsna eller pessimistiska och Annas val att göra dem neutralt, som om det är ensemblen som påpekar olika saker, tycker jag var helt rätt.

Att vi får problem när den här typen av texter ska sättas på scenen har, menar jag, att göra med teaterns traditioner. Om jag förenklar lite: Vi brukar vilja ställa två sidor i stark opposition mot varandra, ladda dessa sidor med en massa känslor och agera ut dem. Motsättningen är huvudsaken.

Men det akademiska förhållningssättet, att problematisera och bryta isär tankegångar så mycket man kan, att ständigt jämföra och sätta in idéer i olika kontexter, det kan nog sägas vara ovant för oss som arbetar med scenens medel.

Därför har det varit en balansgång i fråga om hur många droppar ”forskare” och ”akademiska” vi ska hälla in i brygden för att behålla detta bildade problematiserande mitt bland de känslomässigt drivna dialogerna.

Jag är mycket glad och stolt över den här föreställningen, både för det goda samarbetet med den begåvade Anna Azcarate och för den sanslöst skickliga ensemblen, men också över förtroendet från Lissa Nordin att göra teater av hennes verk. Det är något unikt med hela detta projekt. Det är inte ofta teaterkonst och socialantropologi får möjlighet att mötas och ta hjälp av varandra. Jag är glad över att delta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s