Gott mottagande för uppsaladrömmen


Mottagandet för En Midsommarnattdsdröm på Uppsala Stadsteater har varit mycket bra. Så här skriver recensenterna:

Lars Ring i SvD: Nûjen genial som Puck
Det ska bli kungabröllop – också en stad som Uppsala känner den yrsel av förväntan, romantik och överdåd som våren bär. Kärleksruset drabbar särskilt fyra personer runt 50 som känner att det är nu eller aldrig. Problemen är deras nymoralistiska barn som förmanar dem till behärskning och händerna på täcket. Därför rymmer de till backarna runt Fyrisån, där det pågår en reggaefestival, haschröken ligger som en dimma över området där en konstig, pratsam typ vid namn Puck härjar.

Dritëro Kasapi har sakta men säkert erövrat en position som hantverkssäker och djärv ung regissör. Nu gör han Shakespeares En midsommarnattsdröm till anarkistisk blandning av politisk satir, ståupp och försvar för åldrad kärlek. Hela åtta komiker/dramatiker har varit med och skrivit om och till pjäsen som mycket väl fångar Shakespeares dionysiska sida och dessutom talar om könsroller och tid.

Kasapi & co gör om hantverkargruppen som repeterar en pjäs inför ett furstebröllop till en trupp kända partipolitiker som vill fira Victoria och Daniel genom att spela en pjäs. Problemet är att Sverigedemokraten Jimmie Åkesson vill vara med. Han får spela lejon – utan repliker. Iscensättningen driver vilt med dessa politiker, deras kroppsspråk och ovanor. Det är parodiskt och utan avsikt att vara rättvist och schysst.

Den shakespeareska skogen är ersatt av en labyrint av bajamajor. Här jagar kvartetten kärlekskranka varandra medan reggaemusikern Oberon blåser haschrök på dem. En efter en får de hålla varsin ståupp-monolog skapad efter deras olika rollfigurer.

Det är dessa närkontakter med samtiden som är den stora behållningen med iscensättningen och själva pjäsen blir mestadels en lekfull inramning, ett nät att fånga tiden. Texterna är rappa och fräcka, ibland bekännelser ur en medelålders ensamhet och förtvivlan. Puck själv riktar sig med samma vassa tunga till såväl 14-åringar som pensionärer.

Özz Nûjen verkar kalastrivas iklädd grön ballerinakjol. Han är helt genial som kurdisk Puck utan land och därför också utan gränser. Den övriga ensemblen består bara av sex personer som kastar sig mellan politikerkostymer och rollerna som halvgamla singlar.

Sarah Maya Jackson är skicklig som före detta 68-revolutionär med jobbigt prydlig son. Hon spelar också en Mona Sahlin där leendet stelnat till grimas. Gustav Levin är utmärkt som depressiv Demetrius men gör också Fredrik Reinfeldt. Den alltid skickliga Maria Sundbom spelar både Göran Hägglund och Helena. Aksel Morisses Oberon är en rastakung och en barnslig, jobbig och tröttsamt tjatig Jimmie Åkesson.

En midsommarnattsdröm är ingenting för den som längtar efter poetiska stämningar eller ung, skir kärlek. Kasapi blandar påhopp och ironi med ångesten hos dessa grå revolutionär över den generation börsmäklaryngel man närt vid sina bröst. Det är riktigt kul – en uppsättning om, av och för tiden.

Leif Zern i DN:

Publiksuccé med Shakespeare. Özz Nûjen som Puck vet exakt var gränsen går.

Ibland ser man föreställningar som man upptäcker att man längtat efter utan att veta om det. Det inträffar på Uppsala stadsteater i Dritëro Kasapis respektlöst moderniserade tolkning av ”En midsommarnattsdröm”. Frän politisk satir, rått uppsluppen på det där sättet som brukar sägas om Shake­speares komedier: att de skrevs lika mycket för ståplatspubliken som för ädlingarna på raderna.

Det är inte århundradets mest sofistikerade Shakespeareföreställning, den ligger närmare Alexander Mørk-Eidems folkparksversion av samma pjäs på Stockholms stadsteater för en del år sedan. Dritëro Kasapi har fått den inte helt långsökta idén att flytta skogen utanför Aten till de leråkrar utanför Uppsala där reggae­festivalen brukar äga rum. De fyra ungdomarna Hermia, Helena, Demetrius och Lysander får nu jaga efter kärleken bland bajamajor och små gröna tält medan Puck blåser sina haschångor i deras ögon och förvänder synen på dem.

Teseus och Hippolyta är naturligtvis Daniel och Victoria, två uppförstorade marionetter som svävande på sin tandemcykel välsignar oss med sina framtidsplaner: ”Och sen ska månen som en silverbåge/Nyspänd i himlen se vår bröllopsfest.”

Erkänn att det låter kul! Det är det också, dock inte under första kvarten framför planket som döljer reggaescenen. Ibland är ­idéerna roligare än spelet. Det är Özz Nûjen som drar upp tempot i dubbelrollen som Puck och ståuppare, egentligen en trippelroll eftersom han tillsammans med Erik Norberg, Gertrud Larsson och regissören har uppdaterat komedin till en samtidssatir där hantverkarnas roller har intagits av den borgerliga alliansens partiledare; plus Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, en blek ung man som Aksel Morisse sticker hål på genom att göra honom så tafatt. Mycket träffsäkert.

Många säger ju att man ska ta Sverigedemokraterna på allvar, jag tror att man lika gärna kan skratta åt dem och, som här, göra narr av deras sorgliga uppenbarelser.

Özz Nûjen är ett fynd som spel­ledare, han får publiken på gott humör och vet exakt var gränsen går (och ibland inte går) när det sitter både 14-åringar och 80-åringar i salongen. Det politiska landskapet förvandlas till ett kalhygge när Maria Sundbom tar hand om den verklighetsfrämmande Göran Hägglund och när Gustav Levin i rollen som Fredrik Reinfeldt drar på sig åsnemasken som älvornas drottning Titania blir förälskad i; eller om det möjligen är i den satyrfallos han stoltserar med och som enbart på grund av sina kolossala mått borde hamna på Drottningholms teatermuseum.

En revy och ett spex, med andra ord, och det får mig att tänka på hur snäll svensk teater ofta är numera. Den här föreställningen är ett välkommet undantag och lär förbli en publiksuccé fram till valnatten.

Nils Schwartz i Expressen:

Stand up Shakespeare

Alexander Mørk-Eidems uppsättning av En midsommarnattsdröm på Stockholms stadsteater häromåret blev en dundersuccé. Greppet att placera intrigerna vid det atenska hovet i en svensk folkpark var genialt, liksom idén att byta ut hantverkarna mot Dramatenskådisar, spelade av Stadsteaterskådisar.

Det har säkert kliat i fingrarna på mången teaterchef att sno konceptet rakt av, om än med lokala ackommodationer så att det inte ser ut som ren stöld. Men mig veterligen har ingen satt planerna i verket förrän Dritëro Kasapi nu gör det på Uppsala stadsteater. I stället för en folkpark här rejvfestivalen i Uppsala, i stället för Dramatenskådisar här partiledare.

Men till det kommer några tillägg som gör Uppsalauppsättningen till något mer än bara en modifierad kopia av stockholmsoriginalet – ja, rentav till en föreställning som lever lika mycket i kraft av egna idéer. Och lever och sparkar gör den – här har Kasapi och hans spelglada ensemble förlöst en scenskapelse som kommer att dra publik långt efter att konfettin från prinsessbröllopet är hopsopad och de sista valsedlarna räknade.

Och ändå är det inte anknytningen till 2010 års kommande händelser som är denna föreställnings huvudattraktion – sådana samtidsaccessoirer sitter lika löst som björklöv. Nej, här bevittnar vi Shakespearekomedins förmälning med ståuppkomiken i en unik bröllopsfest som är mycket roligare än det kungliga ståhejet.

Navet i hjulet är ståupparen Özz Nûjen – normalt en ytterst ojämn lustigkurre – som här når en höjdpunkt i sin karriär i den dubbla rollen som Puck och ståuppande konferencier, fräckt improviserande dialoger med generade åskådare, inte minst högstadieklassen som premiärkvällen abonnerat första raden.

Fräckheten – ofta överskridande gränsen till det ekivoka, någon enstaka gång det plumpa – är föreställningens signum. Förutom Nûjen och Kasapi har Erik Norberg och Gertrud Larsson bidragit till bearbetningen av Göran O Erikssons översättning, en kvickhuvudenas sammanslagning.

Och det är inte bara Nûjen som står för ståuppandet – en efter en träder rollfigurerna fram och griper mikrofonen och drar en monolog med utgångspunkt i rollens karaktär. Till saken hör att generationerna är omkastade. Det är inte fyra ungdomar som invecklar sig i kärleksintriger i Titanias och Oberons skogsrike, det är män och kvinnor ur 68-generationen som återupplivar minnena av den fria kärleken i opposition mot dagens bigotta ungdom.

Ensemblen består av blott sju skådespelare, som ömsom spelar rejvande Shakespearefigurer, ömsom partiledare, repeterande Pyramus och Thisbe som kungabeställd underhållning till sommarens prinsessbröllop. Ett extra plus i programbladet sätter jag för Mats Blomgrens Jan Björklund, Maria Sundboms Helena och Axel Morisses Jimmie Åkesson, men grundbetyget för alla sju i alla skepnader är minst VG.

Detsamma gäller Annika Nieminen Brombergs scenografi – en samling bajamajor och lektält på baksidan av rejvscenen, vilka lätt låter sig omgrupperas i en rekvisitans koreografi.

Förra gången det vankades midsommarnattsdröm reste Uppsalaborna till Stockholm. Nu är det dags att återgälda besöket. Men ta gärna ett tidigare tåg – man kan inte lita på SJ.

Astrid Claeson i Nummer:

Midsommarnattsflum i Uppsala

Bland bajamajor och brajrök letar de fyra älskande åter efter varandra i Uppsala stadsteaters tolkning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Astrid Claeson har sett en röra som blir en modern bröllopstårta värdig både kungar och skattebetalare.

Nykära 40-talister som hellre vill ägna sig åt fri kärlek än plikter till Hermias (Eva Fritjofson) son Egeus (Aksel Morisse) förtvivlan. Fyra personer som älskar fel person vid rätt tillfälle och rätt person som älskar en annan. Nykära 40-talister som rymmer till reggaefestivalen (en festival som ges varje sommar i Uppsala sedan ett par år tillbaka) för att få vara fria och älska som de vill. Jo, det handlar fortfarande om William Shakespeares En midsommarnattsdröm, men nu bland bajamajor och tält med tunggung och brajrök som fond.

Där ska de förtrollas, förvirras och irra tills allt blir rätt till slut.
När Alexander Mörk-Eidem satte upp En midsommarnattsdröm på Stockholms stadsteater för ett par år sedan hade han förlagt den till en svensk folkpark. Reggaefestivalen fungerar lika bra när Oberon (Aksel Morisse) är en dreadsprydd, soft snubbe och Puck (Özz Nûjen) i gröna trikåer och ballerinakjol ständigt verkar hög som ett hus. De utstrålar grundmurad välvilja blandad med lite bushumör.

Det är lite upp och nedvända världen i Dritëro Kasapis uppsättning av midsommarnattsdrömmen, och det är oväntat lyckat att blanda stå-upp med klassiker. Det är också oväntat lyckat att göra hantverkarna som ska sätta upp pjäsen i pjäsen till alliansens fyra partiledare, Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, som de folkvaldas present till kungafamiljen på det stundande bröllopet. Jag brukar tycka att hantverksscenerna är tråkiga – nu hör de till de absoluta höjdarna i föreställningen.

Politisk satir, kängor till höger och vänster (mest till höger), stå-upp och älskande 40-talister är ett recept som jäser till enorma proportioner. Och det blir inte mindre kungligt roligt av att Vickan och Daniel svävar över scenen.
Det är en röra som blir en smet som blir en modern bröllopstårta värdig vilken kung eller skattebetalare som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s