Historielös nykolonialism

Redan nyutgåvan i sig är obegriplig, då den inte har satts i ett dåtida sammanhang, utan försetts med ett osmakligt hyllande efterord av Ylva Floreman, som helt slätar över det koloniala perspektiv boken naturligtvis är bärare av. Ok, tänker jag. En felutgivning. Låt den falla i glömska. Men så kommer recensionen i SvD…

I boken är den unga författarinnan en äventyrerska som – utan lärarutbildning – frimodigt ikläder sig rollen som nomadskolelärarinna med egen skolkåta där hon undervisar och gör goda gärningar för Saarivuomalapparna våren och sommaren 1915. Nordström skriver skickligt, men ger hela tiden uttryck för starkt romantiserade idéer om lapparna som trivs så bra på fjället att dom absolut inte kan bo i vanliga hus. Bildning om den stora världen behöver lappbarnen inte få, endast om den natur de har att leva i. Etc.

Var och en som känner till något om maktförhållandena vid denna tid begriper att det här är uttryck för den segregering och ”Lapp-skall-vara-lapp”-politik som var förhärskande då. Samerna fråntogs rätten att gå i riktiga svenska skolor, de skulle bevaras i sitt ”naturliga tillstånd” och då räckte det med snabbutbildade nomadskolefröknar för barnen i några veckors somrig kåtaskola. Rätten att blanda renskötsel med jordbruk togs också bort, eftersom makten ville ha en pittoreskt nomadiserade – och lättmanövrerad – samisk befolkning. Därav bilden att samer inte vill bo i hus.

Redan den dåtida framväxande samiska rörelsen tog starkt avstånd från boken och betackade sig för det man kallade ”turisternas historieskrivning”, texter av tillfälliga besökare i norr som ytterligare spädde på svenskarnas fördomar och förstärkte bilden av samerna som ett efterblivet folk.

En av den samiska rörelsens förgrundsgestalter, Karin Stenberg, nämner i boken ”Dat läh mijen situd” (Det är vår vilja, 1920) Ester Blenda Nordström vid namn och jämställer henne med en fullblodsrasist som Ossian Elgström. Faran är, menar Stenberg, att makten tar intryck av resenärernas skildringar när de stiftar lagar som rör samerna. Så blev det nog också, tyvärr.

Att inte nyutgåvan av Nordströms käcka bok nämner ett ord om tvångsförflyttningar av renskötande familjer söderut eller de rasbiologiska skallmätningar som pågick vid denna tid är i sig anmärkningsvärt, men det riktigt uppseendeväckande är ändå det haveri som Svenska Dagbladets anmälare Fredrik Sjöberg åstadkommer (SvD 19/12 2013).

Han förförs totalt av Nordströms naturlyriska prosa och missar helt det bakomliggande koloniala budskapet – att lapp alltid ska vara lapp. Han ser inte för ett ögonblick hur boken spelar den dåvarande – och rentav den nuvarande – gruvindustrin rakt i händerna genom sitt reducerande av samerna till en lustig kuriositet i det civiliserade samhällets utkant som fråntas sin modernitet.

Sjöberg kallar boken ”modern” och hyllar författaren med ord som ”Den koloniala blicken är henne helt främmande” varpå han skrattar åt ungarnas dåliga uttal och lyriskt beskriver hur ”barnens lekar är samma som nu, och glädjen under kalvmärkningen.”

Det som först framstod som en obetänkt felutgivning antar alltmer formen av en grotesk historieblindhet, där ingen inblandad tycks ha kunskap eller vilja att se ett sammanhang. Om varken Bakhåll och SvD förmår höja blicken, hur ska då läsarna kunna göra det? På samma sätt som Ester Blenda Nordström för hundra år sedan oreflekterat gick maktens ärenden, så går nu Fredrik Sjöberg lika käckt leende samma väg – trots allt nittonhundratalet borde ha lärt.

Det är skrämmande. Har alla inblandade förlorat förståndet eller är det här en del av den nykolonialism som åter rullar in över norra Sverige?